Nu har det gått ungefär 1½ år sen som jag snabbt dippade ner mina fötter i USA för att känna på au pair livet, men lika fort som jag kom fram, ungefär lika fort kom jag hem igen.

Jag har aldrig under detta året hemma igen ångrat mig för att jag gav upp au pair livet så fort som jag faktiskt gjorde...det enda som jag kan tycka är extremt tråkigt är att au pair livet inte var någonting för mig. Det passade mig inte alls. Det passade mig inte att bo hos en främmande familj, det passade mig inte att vara på andra sidan jordklotet gent emot mina vänner och min familj, familjen jag först kom till passade mig inte.

Jag kan inte skylla detta på någon (tyvärr), för jag tror nämligen inte att jag skulle ha klarat mig ett helt år i USA även om jag hade kommit till en familj som hade varit mer välkomnande och trevliga än vad dom som jag kom till var.

Det jag vill ha sagt med detta inlägget är att au pair livet inte är för alla och det är ingenting konstigt med det. Det är bara att acceptera. Jag har i alla fall provat på det för att inse att det inte var för mig och slippa fundera mer på det.

Hoppas att det löser sig för alla som provar på au pair livet, oavsett om det är så att ni blir kvar i ett år (eller kanske till och med två) eller om det är så att ni som jag åker hem snabbare än ni trodde.

//Bye A.

JAG ÄR HEMMA IGEN, för de som missat det.

Jag trivdes inte i familjen (av massa olika anledningar).

Jag trivdes inte i USA.

Jag längtade hem.

Och jag har inte ångrat för en sekund att jag åkte hem.

Tjejerna jag träffade på skolan i NY var och är underbara och det är vänner som kommer finnas för alltid och vi hade en underbar vecka i NY. Det glömmer jag aldrig.

Men au pair livet var ingenting för mig.

Så det här blir väl det sista inlägget på bloggen, det var ju menat som en au pair-blogg och eftersom jag inte är au pair så är det ju ingen mening ;)

Ta hand om er, och nu som befinner er i USA eller är på väg...LYCKA TILL!!

//Bye A.

Äntligen är jag inte kvar hos familjen i Bolingbrook, det känns så sjukt lättande och skönt. De var konstiga på sitt sätt och det är ingenting jag kan göra åt det. Nu bor jag i alla fall i Romeoville, ca 10 min från det andra stället med min LCC (som en kontaktperson här i USA) och hon och hennes familj är skit trevliga och nu känns det verkligen som om någon bryr sig.

Håller tummarna nu :D

//Bye A.

Idag har jag pratat med min mamma, och jag förstår verkligen heller frustration över att hon tycker att jag ger upp för lätt! Men jag ska meddela att jag har inte gett upp, igår hade jag det och förut idag också men nu, nej nu ska det få en chans till! En sista chans!

Pratade med min Program Director förut också och hon tycker också att jag ska ge det en chans till, så i samtycke med mig själv, min kära mamma och min Program Director har jag beslutat att jag ske ge det här en ärlig sista chans. Tills på fredag, så får jag prova på au pair jobbet också och lite så. Jag hoppas själv att allt kommer att lösa sig även om jag vet att den här veckan kommer att bli jobbig! Men blir den för jobbig så är det ju bara att åka hem nästa veckan, men USA ska i alla fall få försöka att bevisa sig tills på fredag! Kanske till och med tills på lördag!

//Bye A.

Många undrar säkert hur jag har det här i Staterna och här kommer sanningen en gång för alla. Jag har det inte bra för fem öre. Redan i måndags när jag anlände till au pair skolan i NY så kände jag att allt var fel och jag ville redan då bara åka hem! Hela vecka bestod i skolarbete men hela tiden, långt inne så kände jag att det inte var rätt, jag försökte att se glad ut och inte visa det för någon men allt föll i hop när jag kom fram till familjen i fredags. De svensk tjejerna på skolan hjälpte till att få dagarna att gå lite men nu är jag helt själv. Hemlängtan är så stark att det bokstavlig talat gör väldigt väldigt ont!

Familjen jag har kommit till är inte alls som de har beskrivit sig på mail och över Skype. De är extremt tystlåtna och pratar inte med mig alls om det inte är väldigt nödvändigt. Jag har verkligen föärsök att få dem att förstå att jag har hemlängtan och att jag behöver hitta på någonting så att jag slipper tänka så mycket, men de verkar inte förstå. De låter barnen sitta framför TVn hela dagarna och äta massa snacks och själva sitter de mest framför datorn och gör ingenting.

Jag klarar verkligen inte av USA längre, jag trodde verkligen att jag skulle klara av allt med hemlängtan, kulturchock och allt annat men det går inte! Jag mår inge bra alls och hela situationen för mig svag!

Jag vet att jag kommer göra väldigt många därhemma extremt besvikna om jag åker hem nu, jag kommer nog säkkert att göra mig själv besviken också men jag kan inte stanna kvar här. Jag kan inte ge allt en chans, jag har ingen energi kvar alls att göra det.

Så pga. allt det här har jag bestämt mig för att återvända till Sverige så snart som möjligt! Jag hoppas verkligen att ni kan stötta mig i detta beslut och sluta tala om för mig vilket stort misstag jag begår!

//Bye A.

Har ju föresten någonting kul att berätta som hände för ett tag sen. Min kära kusin var i Stockholm och spelade fotboll när en tjej från MIKAs modellargentur kom fram till henne och i princip sa: "Vi måste få fota dig i veckan". Sagt och gjort, veckan därpå satte sig O (13år) i bilen med sin pappa och åkte upp till Stockholm. Ska tilläggas att MIKAs betalade allt. Hon blev fotad och upplagd under New Faces på MIKAs hemsida. Kort därpå ringer tidningen SOLO och O har nu fått sitt första modell jobb. Höstmode i tidningen SOLO. Tidningen kommer up i september om någon vill se :)

Å i måndags på invigningen av Stockholm Fashion Week så var hon med och gick för en drös olika designers :D Hur coolt är inte det här :D

Här är hon snyggingen :D

Vill ni se mer bilder så finns det på http://www.mikas.se/ under New Faces och Olivia W. Även på http://karin.solomag.se/ och en del andra sidor som jag inte kan adresserna till för tillfället!

//Bye A.

Jag är framme i USA och NY sedan igår. Trött som f.n och har absolut ingen energi kvar. Hemlängtan har redan satt sina spår på mig och jag orkar faktiskt inte skriva mer än såhär nu! Men jag återkommer när jag hittat tillbaka till mitt rätta jag!!!!

//Bye A.

Stämmer, nu sitter jag i bilen påväg till Arlanda och kl 9.30 lyfter flyget mot NY. Så nästa gång vi hörs befinner jag mig i USA! Kommer bli ett jobbigt hej då sen till pojkvännen och familjen, kommer sakna dom sjukt mycket!!!//Bye A.