Nu har det gått ungefär 1½ år sen som jag snabbt dippade ner mina fötter i USA för att känna på au pair livet, men lika fort som jag kom fram, ungefär lika fort kom jag hem igen.

Jag har aldrig under detta året hemma igen ångrat mig för att jag gav upp au pair livet så fort som jag faktiskt gjorde...det enda som jag kan tycka är extremt tråkigt är att au pair livet inte var någonting för mig. Det passade mig inte alls. Det passade mig inte att bo hos en främmande familj, det passade mig inte att vara på andra sidan jordklotet gent emot mina vänner och min familj, familjen jag först kom till passade mig inte.

Jag kan inte skylla detta på någon (tyvärr), för jag tror nämligen inte att jag skulle ha klarat mig ett helt år i USA även om jag hade kommit till en familj som hade varit mer välkomnande och trevliga än vad dom som jag kom till var.

Det jag vill ha sagt med detta inlägget är att au pair livet inte är för alla och det är ingenting konstigt med det. Det är bara att acceptera. Jag har i alla fall provat på det för att inse att det inte var för mig och slippa fundera mer på det.

Hoppas att det löser sig för alla som provar på au pair livet, oavsett om det är så att ni blir kvar i ett år (eller kanske till och med två) eller om det är så att ni som jag åker hem snabbare än ni trodde.

//Bye A.