Detta kommer nu att bli det allra första blogginlägget som jag skriver på begäran, eller rättare sagt så skriver jag det för att så många har bett om det. Jag har fått extremt många mail och kommentarer angående min pojkvän Patrik och mitt år i USA. Många undrar hur vi har tänkt att göra och hur jag vågar åka ifrån honom, så nu när jag ändå har lite tid över så tänker jag skriva några rader om detta och skulle det senare vara några frågor ändå så fortsätt bara att maila och kommentera det är verkligen skit kul att läsa tycker jag, och jag är mer än glad om jag kan hjälpa fler att ta steget ut i världen även om man har pojk-/flickvän.

Jag vill allra först börja med att säga till er alla att allt det här med att jag ska åka till USA handlar absolut inte om att lämna Patrik. Det handlar helt om att jag vill följa mina drömmar och jag tror att det är extremt viktigt att man gör det även om man har någon här hemma som det känns som om man kommer dö utan. Och det är faktiskt just vad det gör, det känns som om jag kommer dö av sakad efter Patrik men innerst inne så vet jag ju att det inte går. Jag kommer sakna honom så att det gör ont och jag kommer med all säkerhet gråta slut på alla mina tårar men samtidigt så vet jag ju att resan till USA kommer vara bland det bästa i mitt liv. Ett år som kommer ge mig så mycket erfarenhet och äventyr som kommer göra att jag växer extremt mycket som person.

Att göra slut me Patrik innan jag åker finns absolut inte på kartan, det skulle jag aldrig göra. Det är ju som att ta ut det dåliga i förväg. Jag och Patrik har ju varit tillsammans i 4 år nu i september och det här gör att vi är väldigt säkra i vår relation, vi vet att vi älskar varandra och redan nu är vi inställda på att det kommer bli skit jobbigt när jag åker men eftersom att båda vill att vi ska funka så himla väl så kommer i också att klara det. Går man in med inställningen at det kommer bli så jobbigt att det tar slut så är det väl klart att det tar slut!! Men så dum tycker jag inte att man ska vara.

Precis när jag började få tankar på att åka som au pair till USA så var jag själv extremt osäker på om det skulle funka, men jag var då inne på en tjejs blogg som skrev om hur det var att vara i USA när hennes pojkvän fanns kvar i Sverige. Hon skrev mycket om saknaden men hon klarade sig, och jag vet att även jag kommer att göra det. Året i USA kommer att gå så himla fort att jag kommer vara tillbaka i Sverige innan jag minst anar det.

Någonting som också gör mig säker på att jag och Patrik kommer klara det här är faktiskt hans inställning. Han är med och pushar mig till att åka samtidigt som han förklarar hur jobbigt han kommer tycka att det är. Men precis som jag skrev tidigare så älskar han mig så mycket att han precis som jag är redo att kämpa som f.n Detta är någonting som är otroligt viktigt!! Hade han varit negativ till det här så skulle nog inte jag ha modet att åka, men sen tycker jag också att skulle han inte stötta mig i det här så skulle han verkligen inte vara en bra pojkvän och är et så så fattar jag inte varför man skulle vara tillsammans för. Så om din pojk-/flickvän är negtiv och inte stöttar dig i ditt beslut så kanske det är dax att tänka över om det verkligen är rätt person för dig!!!!

Jag får väldigt ofta höra att det kommer vara jobbigare för Patrik att vara kvar här när jag åker för att det är jag som lämnar honom och BLA, BLA, BLA!! Och sånt snack gör mig faktiskt nästan arg. För det första, som jag skrev förut, så handlar det inte om att lämna honom. Och för det andra så tror jag att det kommer vara lika jobbigt för båda två. Varför skulle det vara jobbigare för honom för? Jag är ju helt själv i ett helt främmande land och varför skulle det vara jobbigare för mig för? Det kommer ju att vara periodvis så klart, en dag kommer jag att må mer skit än honom för att jag saknar honom så mycket och tvärtom. Men vad spelar det egentligen för roll vem det är jobbigast för? Vi båda kommer sakna varandra och det handlar ju om att vi måste finnas där för varandra när det behövs, även om vi inte kommer kunna träffas. Men det handlar ju inte om att jag åker tillbaka till stenåldern där det inte finns telefon och internet, jag och Patrik kommer ju fortfarande kunna höras av även om det inte kommer ligga på samma nivå som det gör nu. Nu pratas vi ju vid nästan arje dag och så kommer det ju inte att vara, men vi kommer ju inte sluta prata med varandra bara för att jag flyttar.

En annan anledning som gör att jag inte är så orolig är nog för att Patrik och jag är vana vid det här med distansförhållande. Sen är det klart att det är skillnad på 17 mil mellan Kil och Örebro och 685 mil mellan Kil och Chicago men ändå. Vi vet hur det är att inte träffas varje dag och jämt oh ständigt och det är viktigt tycker jag, man måste kunna vara fri i ett förhållande.

Så, nu vet jag inte vad jag ska skriva mer, men jag hoppas verkligen att ni inte tvekar mer utan åk. Åk på dit livs äventyr även om du älskar någon, annars kommer det en dag i dit liv då du ångrar dig någe gruvligt för att du inte åkte. Och det är nog värre än att sakna någon i ett år.

Patrik är ju dessutom bäst så jag kommer försöka håla hårt i honom det här året, för jag hoppas verkligen att han ä en av dem som står där på flygplatsen med öppna armar när jag kommer hem igen!!!

Några som jag också kommer sakna någe gruvligt är ju mina två favorit A:n (mamma Anna och lillasyster Alice). Kommer garanterat gråta lika mycket över dem som över Patrik. Och mormor kommer jag sakna och morfar, å hela resten av släkten och alla mina söta vänner. Ja jag kommer typ att sakna alla mer eller mindre. Men jag kommer gå ett hej dundrande år :D

Nu har jag verkligen skrivit sjukt mycket och hälften är säkert bara onödigt ordbajs men jag hoppas i alla fall att jag skrev nåonting vettigt :)

Imorgon drar jag till Stockholm och på KISS konserten, JIPPIEE :D

//Bye A.

 

malin

13 juni 2010 12:23

precis såna frågor fick jag med "är det inte elakt att lämna han hemma, det är ju du som dra?" "ni kanske ska göra slut nu? det är väl ingen mening att vara tillsammans om du åker iväg" BULLLSSHIIITTT! och de som gör slut för att man åker iväg förstår jag mig inte på, man kan ju åtminstone pröva herrrrregud! OCH de som är negativa till det .. usch för såna pojkvänner/flickvänner, det finns ju inget värre och varför ska man ha en sån pojk/flickvän då?!

idioter, idioter.

http://wakoo.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har det gått ungefär 1½ år sen som jag snabbt dippade ner mina fötter i USA för att känna på au pair livet, men lika fort som jag kom fram, ungefär lika fort kom jag hem igen.   Jag har aldrig under detta året hemma igen ångrat mig för att jag...

JAG ÄR HEMMA IGEN, för de som missat det. Jag trivdes inte i familjen (av massa olika anledningar). Jag trivdes inte i USA. Jag längtade hem. Och jag har inte ångrat för en sekund att jag åkte hem.   Tjejerna jag träffade på skolan i NY v...

Äntligen är jag inte kvar hos familjen i Bolingbrook, det känns så sjukt lättande och skönt. De var konstiga på sitt sätt och det är ingenting jag kan göra åt det. Nu bor jag i alla fall i Romeoville, ca 10 min från det andra stället med min LCC (som...

Idag har jag pratat med min mamma, och jag förstår verkligen heller frustration över att hon tycker att jag ger upp för lätt! Men jag ska meddela att jag har inte gett upp, igår hade jag det och förut idag också men nu, nej nu ska det få en chans til...

Många undrar säkert hur jag har det här i Staterna och här kommer sanningen en gång för alla. Jag har det inte bra för fem öre. Redan i måndags när jag anlände till au pair skolan i NY så kände jag att allt var fel och jag ville redan då bara åka hem...