Tankarna kring USA ligger och gror i huvudet på mig mest hela tiden. För det mesta är jag väldigt förväntasfull och vill helst åka iväg nu på en gång, men så ibland dyker de tvekande tankarna upp igen.

Rädslan att lämna allt här hemma finns där.

Att lämna Patrik här hemma kommer bli skit jobbigt men vi har ändå varit tillsammans i 3 ½ år nu och jag tror (vet) att vi kommer klara ett år i USA. Det kommer självklart inte vara helt utan problem och jag vet att det kommer bli skit jobbigt men jag vet också att det är honom jag vill kunna återvända till efter mitt år i USA.

Igår låg jag och funderade på hur jag och Patrik skulle fira våran 4 år dag i september och vart väldigt ledsen när jag insåg att jag ej kommer vara hemma då, kom även på en massa andra saker som jag faktiskt kommer missa under mitt år i USA. Jag fyller 20 när jag är där, jag kommer missa när min lillasyster börjar 2an och det kanske kommer bli det äret då hon verkligen behöver mig.

Den som verkligen har sagt att hon kommer dö av saknad när jag åker är min lillasyster Alice, hon förstår verkligen inte hur hon ska klara sig utan mig i ett år och jag förstår inte hur jag ska klara mig heller, men hur förklarar man sånt här för en 7 åring som bara vill ha sin storasyster i närheten??

Skickade, som ni redan vet, in ansökningarna i söndags till CC, men har inte hört något ifrån dom än. Är det någon som vet om de hör av sig eller om de väntar tills man får en match???

Hade ett otroligt pepppande samtal med min kära vän Lisa förut, det gjorde verkligen att allt kändes en smula minde jobbigt. Men ändå en smula ännu mer jobbigt för det är ju faktiskt personer som hon som jag kommer åka ifrån.

Men å andra sidan så är det ju de riktiga vännerna som kommer finnas kvar när jag återvänder till Sverige igen   

Med tanke på den otroligt långdragna och irriterande förkylningen som jag drog på mig under nyår så blir det att ligga hemma idag igen och kolla på en massa otroligt värdelösa serier på datorn. Dock så gör ju dessa serier att man mår en aning bättre, men det behöver man ju inte snacka om   

Imoron drar också skolan igång igen och det är ju inte direkt något som jag ser fram emot, men va fan det är ju inte så länge kvar till STUDENTEN (4 juni) och den här terminen kommer att bli en otroligt taggad termin.

//Bye A.

 

Tinde

6 januari 2010 17:53

Gud jag känner igen mig i exakt varje ord du skriver! Samtidigt som man är såååå himla taggad så är man hur osäker som helst. Speciellt nervös är jag över hur jag ska klara ha ett distansförhållande i ett helt år men jag vill ju verkligen göra det här! (Känner att jag upprepar mig lite nu, haha...)

Jag läser omvårdnad. vad läser du :) ?

http://theadventuresoftinde.blogg.se

 

malin

7 januari 2010 16:30

vilka åker du med? orginisation alltså? (:

http://wakoo.blogg.se

 

malin

7 januari 2010 21:16

med SI

http://wakoo.blogg.se

 

isabelle lindgren

7 januari 2010 23:10

Hej!
Jag är i USA nu har har varit här i lite över 4 månader, och har en pojkvän hemma sen 3 1/2 år tillbaka. adda mig på facebook eller msn om du vill ha råd/stöttning! isabellelindgren_@hotmail.com

http://lindgrenisabelle.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har det gått ungefär 1½ år sen som jag snabbt dippade ner mina fötter i USA för att känna på au pair livet, men lika fort som jag kom fram, ungefär lika fort kom jag hem igen.   Jag har aldrig under detta året hemma igen ångrat mig för att jag...

JAG ÄR HEMMA IGEN, för de som missat det. Jag trivdes inte i familjen (av massa olika anledningar). Jag trivdes inte i USA. Jag längtade hem. Och jag har inte ångrat för en sekund att jag åkte hem.   Tjejerna jag träffade på skolan i NY v...

Äntligen är jag inte kvar hos familjen i Bolingbrook, det känns så sjukt lättande och skönt. De var konstiga på sitt sätt och det är ingenting jag kan göra åt det. Nu bor jag i alla fall i Romeoville, ca 10 min från det andra stället med min LCC (som...

Idag har jag pratat med min mamma, och jag förstår verkligen heller frustration över att hon tycker att jag ger upp för lätt! Men jag ska meddela att jag har inte gett upp, igår hade jag det och förut idag också men nu, nej nu ska det få en chans til...

Många undrar säkert hur jag har det här i Staterna och här kommer sanningen en gång för alla. Jag har det inte bra för fem öre. Redan i måndags när jag anlände till au pair skolan i NY så kände jag att allt var fel och jag ville redan då bara åka hem...