Allt går så himla fort, ibland önskar jag bara att tiden kunde stanna till lite. Haha man hinner ju inte riktigt med allt som man skulle vilja hinna med.

Tankarna kring USA ligger alltid där i bakhuvudet och det går inte en enda dag då jag inte tänker på det, och det gör ont att veta att allt det här med USA sårar den människan som jag älskar, mest i hela världen, väldigt mycket. Ändå märker jag hur väl han maskerar sig, sätter på sig det där modiga ansikte som jag så ofta blir avundsjuk på, han visar inte för fem öre att det sårar honom. Ibland slinker det fram ett ord som gör att jag förstår och dessutom så känner jag ju honom otroligt väl så jag ser, jag ser och jag märker mer än vad han tror!! 

Den här människan som jag är så fruktansvärt oemotståndligt kär i, och han gör mig fruktansvärt stark men också är det han som håller mig kvar här i Sverige. Hur ska jag klara mig utan honom och hans kärlek ett helt år. Jag vet att jag inte lämnar honom och att vi kommer hålla ihop till jag kommer hem igen och att han troligen kommer komma och hälsa på mig under tiden men ändå, det kommer ju verkligen att bli jätte jobbigt och tårarna kommer strömma ner för mina kinder i enorm saknad. Bara tanken på att inte kunna prata med honom i telefonen på kvällarna eller se hans underbara leende på helgerna, jag får ont i magen bara av att tänka på det!

Men när just de här tankarna dyker upp i huvudet på mig så brukar jag också tänka att det kommer ju vara honom som jag återvänder hem till, och herregud så bra och mysigt vi kommer ha det sen.

Saknaden efter han närhet, han underbara famn, hans underbart blåa ögon, han fina röst, hans underbara personlighet och helt enkelt hela honom kommer bli det jobbigaste jag har varit med om i hela mitt liv, men någonstans långt inne så tror jag att det här året kommer att stärka mitt förhållande med honom något enormt!!

Så Patrik, jag älskar dig!!

Glöm aldrig det underbara pojke!!!

//Bye A.