Allt går så himla fort, ibland önskar jag bara att tiden kunde stanna till lite. Haha man hinner ju inte riktigt med allt som man skulle vilja hinna med.

Tankarna kring USA ligger alltid där i bakhuvudet och det går inte en enda dag då jag inte tänker på det, och det gör ont att veta att allt det här med USA sårar den människan som jag älskar, mest i hela världen, väldigt mycket. Ändå märker jag hur väl han maskerar sig, sätter på sig det där modiga ansikte som jag så ofta blir avundsjuk på, han visar inte för fem öre att det sårar honom. Ibland slinker det fram ett ord som gör att jag förstår och dessutom så känner jag ju honom otroligt väl så jag ser, jag ser och jag märker mer än vad han tror!! 

Den här människan som jag är så fruktansvärt oemotståndligt kär i, och han gör mig fruktansvärt stark men också är det han som håller mig kvar här i Sverige. Hur ska jag klara mig utan honom och hans kärlek ett helt år. Jag vet att jag inte lämnar honom och att vi kommer hålla ihop till jag kommer hem igen och att han troligen kommer komma och hälsa på mig under tiden men ändå, det kommer ju verkligen att bli jätte jobbigt och tårarna kommer strömma ner för mina kinder i enorm saknad. Bara tanken på att inte kunna prata med honom i telefonen på kvällarna eller se hans underbara leende på helgerna, jag får ont i magen bara av att tänka på det!

Men när just de här tankarna dyker upp i huvudet på mig så brukar jag också tänka att det kommer ju vara honom som jag återvänder hem till, och herregud så bra och mysigt vi kommer ha det sen.

Saknaden efter han närhet, han underbara famn, hans underbart blåa ögon, han fina röst, hans underbara personlighet och helt enkelt hela honom kommer bli det jobbigaste jag har varit med om i hela mitt liv, men någonstans långt inne så tror jag att det här året kommer att stärka mitt förhållande med honom något enormt!!

Så Patrik, jag älskar dig!!

Glöm aldrig det underbara pojke!!!

//Bye A.

 

malin

1 februari 2010 00:00

känner igen det där lite, varit tillsammans med min pojk i 5 år, och allt som "tveka" med att stanna är han, jag tänker inte stanna men om jag skulle så är det pga honom liksom (du förstår) ... och ändås håller han sig stark, säger inte ett ljud om att han kommer bli ledsen utan är super taggad på hur roligt jag kommer ha det osv, självklart jätte glad att han är sådär taggad men jag ser ju på honom att han är inte sådär jävla glad egentligen och det är ju tragiskt.
när jag sa till honom sa han hur ensamt det kommer bli osv ... men precis, det är till honom man kommer komma hem till, ett år av vad? 70 år? INGENTING ju, man kommer ju alltid komma hem (:

http://waako.blogg.se

 

malin

1 februari 2010 21:04

Ja precis, hade min brytit ihop och blivit sur och förbannad hade jag nog aldrig åkt, men ifs är en sån kille heller inte värd en och vill inte det som kanske är bäst, .. vi har väl tur antar jag! (:

http://waako.blogg.se

 

Micaela - blivande aupair

16 juli 2010 10:01

hittade hit till din blogg och tänkte att jag skulle börja läsa från början, därav en komentar (för dig) långt tillbaka i tiden.

känner precis igen mig i dina känslor, man vill två saker så mycket. jag är helt spittad imellan åt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har det gått ungefär 1½ år sen som jag snabbt dippade ner mina fötter i USA för att känna på au pair livet, men lika fort som jag kom fram, ungefär lika fort kom jag hem igen.   Jag har aldrig under detta året hemma igen ångrat mig för att jag...

JAG ÄR HEMMA IGEN, för de som missat det. Jag trivdes inte i familjen (av massa olika anledningar). Jag trivdes inte i USA. Jag längtade hem. Och jag har inte ångrat för en sekund att jag åkte hem.   Tjejerna jag träffade på skolan i NY v...

Äntligen är jag inte kvar hos familjen i Bolingbrook, det känns så sjukt lättande och skönt. De var konstiga på sitt sätt och det är ingenting jag kan göra åt det. Nu bor jag i alla fall i Romeoville, ca 10 min från det andra stället med min LCC (som...

Idag har jag pratat med min mamma, och jag förstår verkligen heller frustration över att hon tycker att jag ger upp för lätt! Men jag ska meddela att jag har inte gett upp, igår hade jag det och förut idag också men nu, nej nu ska det få en chans til...

Många undrar säkert hur jag har det här i Staterna och här kommer sanningen en gång för alla. Jag har det inte bra för fem öre. Redan i måndags när jag anlände till au pair skolan i NY så kände jag att allt var fel och jag ville redan då bara åka hem...