Tankarna kring USA ligger och gror i huvudet på mig mest hela tiden. För det mesta är jag väldigt förväntasfull och vill helst åka iväg nu på en gång, men så ibland dyker de tvekande tankarna upp igen.

Rädslan att lämna allt här hemma finns där.

Att lämna Patrik här hemma kommer bli skit jobbigt men vi har ändå varit tillsammans i 3 ½ år nu och jag tror (vet) att vi kommer klara ett år i USA. Det kommer självklart inte vara helt utan problem och jag vet att det kommer bli skit jobbigt men jag vet också att det är honom jag vill kunna återvända till efter mitt år i USA.

Igår låg jag och funderade på hur jag och Patrik skulle fira våran 4 år dag i september och vart väldigt ledsen när jag insåg att jag ej kommer vara hemma då, kom även på en massa andra saker som jag faktiskt kommer missa under mitt år i USA. Jag fyller 20 när jag är där, jag kommer missa när min lillasyster börjar 2an och det kanske kommer bli det äret då hon verkligen behöver mig.

Den som verkligen har sagt att hon kommer dö av saknad när jag åker är min lillasyster Alice, hon förstår verkligen inte hur hon ska klara sig utan mig i ett år och jag förstår inte hur jag ska klara mig heller, men hur förklarar man sånt här för en 7 åring som bara vill ha sin storasyster i närheten??

Skickade, som ni redan vet, in ansökningarna i söndags till CC, men har inte hört något ifrån dom än. Är det någon som vet om de hör av sig eller om de väntar tills man får en match???

Hade ett otroligt pepppande samtal med min kära vän Lisa förut, det gjorde verkligen att allt kändes en smula minde jobbigt. Men ändå en smula ännu mer jobbigt för det är ju faktiskt personer som hon som jag kommer åka ifrån.

Men å andra sidan så är det ju de riktiga vännerna som kommer finnas kvar när jag återvänder till Sverige igen   

Med tanke på den otroligt långdragna och irriterande förkylningen som jag drog på mig under nyår så blir det att ligga hemma idag igen och kolla på en massa otroligt värdelösa serier på datorn. Dock så gör ju dessa serier att man mår en aning bättre, men det behöver man ju inte snacka om   

Imoron drar också skolan igång igen och det är ju inte direkt något som jag ser fram emot, men va fan det är ju inte så länge kvar till STUDENTEN (4 juni) och den här terminen kommer att bli en otroligt taggad termin.

//Bye A.

Då var även jag nerdragen i bloggträsket, dock av en bra anledning.

Efter sommaren 2010 drar jag till USA som au pair i ett år, och på den här bloggen kan ni följa mitt år i USA och självklart tiden fram tills dess, med förberedelser och livet under sista terminen på gymnasiet.

Under mitt år i USA kommer jag skriva mycket om saknaden hem, saknaden efter pojkvännen som blir kvar i sverige, saknaden efter familj och nära vänner.

Efter att jag bestämde mig för att åka till USA så känns allt lite klarare. Det känns mycket bra och jag tror att det kommer att bli en upplevelse som jag sent kommer glömma. Att vara borta från alla här hemma (speciellt patrik och mamma) kommer troligen bli det jobbigaste jag har varit med om, men jag tror ändå på en rolig tid i USA.

Idag har jag även skickat in mina ansökningshandlingar till Cultural Care (äntligen :D ) och det känns otroligt spännande.

Det här med blogg är ju helt nytt för mig, så idéér och tankar är otroligt välkommet men jag ska självklart göra mitt bästa med att hålla igång.

Här kommer bilderna på mitt fotokollage som man skulle skicka med i ansökningen.

//Bye A.